Överallt i och omkring det som kallas Bay Area, det vill säga området närmast kring San Francisco-bukten, är den enorma rikedomen påtaglig. Private banking-firmorna ligger lika tätt som mataffärerna i områden som Palo Alto och Mountain view, där många av de allra rikaste bor och många av de största bolagen har sina kontor. Man hör talas om folk som köper hus för 60 miljoner dollar, samt enkla tvårumslägenheter med hyror på motsvarande 50-60 tusen kronor i månaden. Rikedomen är inte minst påtaglig när man besöker campusen på vår egen skola UC Berkeley eller på Stanford på andra sidan bukten. Förmodligen är det också den kvalitet man väntar sig när man betalar hundratusentals kronor i studieavgift. 

Det är dock inte alla som åtnjuter samma livskvalitet som de allra rikaste, och det handlar då inte bara om att de inte har råd att bo i lyxhus mitt i Silicon Valley. Överallt på gatorna ser man hemlösa som ber om ett par dollar för att ha råd med mat. En ovanlig syn för oss svenskar som är svår att vänja sig vid. Även om vi hemma har samhällsklyftor och folk på gatan så är detta på ett helt annat sätt. I USA är det inte papperslösa, krigsflyktingar eller andra som inte hunnit integreras in i systemet som sitter utanför butiker och caféer. Här är det amerikanska medborgare som hamnar på gatan utanför resten av samhället. De kan ofta både språket och systemet, och det är ofta de passar på att hålla en ordentlig utläggning om diverse världsproblem när man vandrar förbi. En avsaknad av det sociala skyddsnät som vi är vana vid i Sverige gör att vem som helst kan hamna på samhällets botten. 

Det hela är en syn som de amerikaner vi pratar med här verkar ha vant sig vid, men för oss svenskar lär det ta ett tag till att förstå. För oss svenskar lär det ta ett tag till att förstå hur ett samhälle kan låta egna medborgare leva på gatan, och låta människor klara sig genom att dricka den sista slatten ur en engångsmugg som just kastats bort av en Palo Alto-miljardär.